Eftersom romer fram till slutet av 1950-talet inte var tillåtna att äga mark, köpa hus eller ha en bankbok köpte de guldmynt för pengar de fick över. Guldmynten blev en praktisk lösning på kapitalförvaring – de tog lite plats och kunde enkelt bäras i form av smycken eller förvaras nedpackade när man reste runt. Myntens äkthet garanterades också av bankerna och guldhandlarna, vilket gjorde dem till en säker investering. Förr i tiden fungerade guldmynt även som betalningsmedel när man gjorde affärer.
De romska kvinnorna bar familjens kapital som smycken av två anledningar: i vardagen var det enkelt att lösgöra en del i ett smycke och sälja eller pantsätta det när pengar behövdes till mat och kläder. Vid högtidliga tillfällen visade den romske mannen, med hjälp av hustruns särskilda smycken, upp sin förmögenhet vilket gav hög status i den romska gruppen.
Förlovningsmynt Ett mynt med hög guldkarathalt är väldigt mjukt och kan enkelt perforeras med ett speciellt verktyg som romerna kallar kinchava, en slags syl. När man perforerar mynt sjunker deras värde, men romerna gjorde så ändå ibland för att kunna bära mynten på ett enkelt sätt. Antingen hängde de på en tunnare tråd om halsen eller så flätades mynten helt enkelt in i håret med hjälp av hårslingor som träddes genom de små hålen. Unga romska kvinnor bar sådana här guldmynt vid tiden mellan frieri och bröllop. De perforerade mynten skulle kunna kallas förlovningsmynt.